Kommande på DVD och Blu-ray

24 oktober, 2011
{ 1 008 kommentarer }

Hösten är utan tvekan den ultimata årstiden för oss som gillar tv-serier, inte nog med att de flesta tv-serier kickar igång med nya fräscha avsnitt, det släpps också massor av boxar fyllmatade med våra gamla favoriter.

Här listar jag några av de godbitar som snart släpps på DVD och Blu-ray.

26/10

Tudors - säsong 3

The Killing - säsong 1

United States of Tara - säsong 1

Dexter - säsong 1 till 4 (samlingsbox)

Grey's Anatomy - säsong 7

NCIS: Los Angeles - säsong 2

28/10

Smallville - säsong 10

V - säsong 2

9/11

Brothers & Sisters - säsong 5

Desperate Housewives - säsong 1 till 7 (samlingsbox)

Grey's Anatomy - säsong 1 till 7 (samlingsbox)

Gynekologen i Askim - säsong 2

Vad tycker ni om den nya trenden med samlingboxar (flera säsonger i en och samma box) trots att serien ännu inte är komplett, som t. ex. släppet med Dexter säsong 1 till 4? Personligen anser jag att det är en styggelse och ett fult försök att mjölka så mycket pengar från en och samma serie som möjligt.

Jag älskar samlingsboxar, det är praktiskt att ha en hel serie samlad och de väcker uppmärksamhet  i hyllan, vilket är positivt i mitt skeva huvud eftersom jag tillhör den utdöende skaran som tycker att en film- eller tv-samling ska synas ordentligt. Däremot är det viktigt att en samlingsbox innehåller precis alla avsnitt av en tv-serie (eller filmserie för den delen), det finns i mina ögon ingen ursäkt att släppa en halvfärdig samling när man vet att tv-serien lever och frodas för fullt, utan att vara ens i närheten av nedläggningshot.

Nyheter ,

Breaking News med TVfnask: Zombieland blir tv-serie?

19 oktober, 2011
{ 1 015 kommentarer }

När jag igår kväll nerbäddad under en filt avnjöt säsongspremiären av The Walking Dead kom jag att tänka på den halvdåliga filmen Zombieland. Trots att jag inte gillade filmen särskilt mycket började jag fundera på hur den skulle göra sig i tv-format, zombies känns ju onekligen som de nya vampyrerna (som börjar kännas lite "last season") men trots det finns det förvånansvärt få zombies att stilla sitt begär med i tv-tablån - kanske är världen redo för en mer lättsam zombieserie?

Ikväll såg jag att det faktiskt finns planer - om än lösa sådana - på att göra en tv-serie av Zombieland! Sony och FOX sitter i förhandlingar nu och även om jag inte har en spåkula till hands vågar jag sätta min vänstra lilltå på att vi kommer få se Zombieland på vår älskade dumburk nästa år.

Mycket talar för att detta kan bli bra, då manusförfattarna från början tänkt sig Zombieland som en tv-serie och t.o.m. skrivit ett pilotavsnitt som de sålde till CBS! Det var först när CBS dissade serien som de bestämde sig för att göra om sitt älskade skötebarn till en film istället och resultatet blev ju, som vi alla vet, högst mediokert och ganska B. Som tv-serie har dock Zombieland en helt annan potential, då har manusförfattarna tid på sig att ta ut svängarna ordentligt (karaktärsutveckling, någon?) och verkligen visa upp precis alla sätt att döda en zombie på.

Vad tror ni, bra eller anus?

Källa: Zap2it

Nyheter

Recension: American Horror Story – Avsnitt 1

10 oktober, 2011
{ 995 kommentarer }

"Du måste se den här serien, den är helt rubbad!" ropade jag till pojkvännen när jag såg pilotavsnittet av American Horror Story. Jag hade hört väldigt lite om serien innan, i stort sätt bara att det var en skräckserie som skulle sändas på FX (vilket kan innebära allt från ofantligt bra till fasansfullt dåligt) och därför hade jag inga som helst förväntningar.

Serien inleds med en blast from the past, året är 1978 och en flicka med Downs Syndrom leker utanför ett gigantiskt spöklikt hus. Två tvillingpojkar i matchande randiga tröjor och beväpnade med basebollträ, kommer gående mot ingången till huset. Flickan berättar för dem att de kommer dö därinne, men naturligtvis skiter pojkarna fullständigt i hennes varningar och efter en stunds utforskande i huset får de sota för det.

Efter den obehagliga inledningen är vi tillbaka i vårt årtionde, Vivien (Connie Britton) är på en gynundersökning för att kontrollera att allt står rätt till efter ett sent missfall. Väl hemma upptäcker hon sin man, Benjamin (Dylan McDermott), i säng med en annan tjej, sedan klipps det snabbt till Hela Lyckliga Familjen™ i bilen på väg till sitt nya hem som de hoppas skall bli en nystart för dem alla. Familjen får reda på att de förra ägarna, ett gaypar, båda dog i källaren och att dödsorsaken var klassikern mord-slash-självmord, vilket är förklaringen till denna enorma kåks fördelaktiga pris. Huset är nästan en karaktär i sig och serieskaparna lyckas verkligen skapa en genuint obehaglig atmosfär.

I drömkåken ingick också en alldeles egen läbbig house keeper, något de fick reda på när hon plötslig en dag stod där på gräsmattan bakom Vivien som hängde tvätt i godan ro. Detta är ett återkommande fenomen i den här serien, folk dyper upp på tomten och i huset titt som tätt. Twisten i det här är att den gamla damen intar skepnaden av Evan Rachel Woods fnaskande brylling i Benjamins ögon.

Karaktärerna är intressanta, skruvade och trovärdiga på samma gång.  Benjamin är den pragmatiske psykiatern som försvarar sin otrohet med statistik, Vivien är känslosam och oroar sig över tillsatser, medan hennes dotter Violet inte är rädd för någonting, röker, hamnar i slagsmål, skär sig själv i handlederna och inleder en romans med pappas nya patient med sociopatiska tendenser. Vi får också stifta bekantskap med grannen Constance (Jessica Lange), en milt sagt skruvad tant och mamma till Adelaide, tjejen med Downs Syndrom vi såg i flashbacken från 70-talet. Jessica Lange stjäler skamlöst varenda scen hon är med i och man kan inte låta bli att älska karaktären Constance, en politisk inkorrekt dam från södern som inte ber om ursäkt för sig själv.

Obehagliga och oförklarliga händelser avlöser varandra, men aldrig på ett lökigt vis som det så ofta annars brukar bli i skräckfilmer, i denna serien görs det med en finess och smakfullhet som jag inte sett i någon skräckfilm de senaste 10 åren. Serien flirtar vilt med 70-talets skräckfilmer, men det känns aldrig krystat och de snabba klippen gör att det känns fräscht samtidigt som det bidrar till den surrealistiska stämningen.

Mitt betyg:

American Horror Story, Recensioner , ,

Dokutipset: My Cat From Hell

9 oktober, 2011
{ 989 kommentarer }

Äntligen! Som Gert Fylking skulle sagt. Förra månaden såg jag ett inlägg på den eminenta bloggen Tittar på tv, där Ida tipsade om en ny dokumentärserie på Animal Planet där en kattbeteendevetare hjälper kattägare tillrätta med sina pälsbollars problembeteenden. Ungefär som Mannen som talar med hundar, fast med katter istället. Då jag är en kolossalt stor kattälskare, på gränsen till eHarmony-tjejen och dessutom tillbringar mycket tid med att läsa om katters beteende blev jag förstås väldigt nyfiken på My Cat From Hell (olycklig titel till trots).

Programmet leds av kattbeteendevetaren-slash-musikern Jackson Galaxy, en snubbe med en milt sagt excentrisk look, men som visar sig vara otroligt laid-back och vettig. Jag hade tidigare inte hört talas om Galaxy överhuvudtaget och var därför rädd att han skulle anamma hela Cesar Millan-personan, vilket i så fall skulle stjälpa snarare än hjälpa alla katter vars hussar och mattar sitter framför dumburken och fredagsmyser. Som tur var märkte jag snabbt i första avsnittet att alla mina farhågor var obefogade, Jackson Galaxy är verkligen äkta vara! Han besitter precis det lugn som krävs för att vinna nervösa katters förtroende, han är också lyhörd och besitter precis den inställning som krävs för att komma tillrätta med katter med problembeteenden. Jag har alltid sagt att det inte finns några "jävliga/elaka/hopplösa" katter, däremot finns det ägare som inte varit lyhörda inför sina katters behov och det är utifrån den modellen Galaxy arbetar. En genuin respekt och kärlek inför katten som art lyser igenom tv-kameran och man märker att Galaxy besitter stor kunskap om katters behov, men vad som är helt fantastiskt är hans förmåga att hela tiden se till helheten och att han därmed också alltid arbetar med ägarnas inställning och beteende.

Inte en enda gång använder han sig av några konstiga fysiska korrigeringar/bestraffningar i sitt arbete, trots att han tar sig an ett par fall med aggressiva katter, vilket får mig att dra på cheerleaderuniformen och damma av mina pom-poms. Är detta verkligen ett amerikanskt program tänker jag för mig själv, samtidigt som jag smider planer på att kontakta svenska Animal Planet och be dem ta in programmet NU! Jag kommer på mig själv med att le och nicka instämmande flera gånger under de avsnitt jag såg, samtidigt som jag tar till mig några av de tips han ger till paret med den hyperaktiva sphynxen. Jackson Galaxy inspirerar, underhåller och engagerar.

Katter är tyvärr det husdjur som behandlas allra sämst i Sverige. De är billiga i inköp, vilket gör att många skaffar en katt utan att tänka sig för ordentligt, påfallande ofta också utan något genuint kattintresse bakom, vilket gör att (hus)katter ofta nekas den vård de behöver. Jag är övertygad om att en serie som My Cat From Hell (åh, vilken usel titel!) skulle kunna höja kunskapsnivån bland kattägare och därmed bidra till att förbättra katters status i samhället på sikt. Jag hoppas att Animal Planet i Sverige köper in de tre avsnitt som producerats och repriserar dem varje dag.

Tyvärr blev denna fantastiska dokumentärserie nedlagd efter endast tre avsnitt, något jag finner helt obegripligt då katter trots allt är väldigt populära husdjur och serien håller betydligt högre kvalitet än Mannen som talar med hundar/Dog Whisperer. Jag hoppas dock på en resurrection någon gång i framtiden, även om jag inte håller andan.

Mitt betyg:

Dokutipset

Recension: Dexter – Säsong 6, Avsnitt 1

4 oktober, 2011
{ 996 kommentarer }

Allas vår favoritseriemördare Dexter är tillbaka i rutan och nu inne på sin sjätte(!) säsong. Självklart är det ett kärt återseende, Dexter är för mig en riktigt mysig feel-good-serie, perfekt att krypa upp under en filt med en bytta Ben & Jerry till medan regnet smattrar på rutorna. Ett sprillans nytt avsnitt av Dexter var med andra ord precis vad jag behövde i höstmörkret och jag blev inte besviken.

Säsongsstarten inleds med en klassisk Dexter-dödar-bad-guys-på-ett-kick-ass-vis, denna gång är det två ambulansmän som får gå defibrillatordöden till mötes, ett trevligt tillskott i blodsamlingen om jag får säga det själv. Efter inledningscenen får vi reda på att Dexter har anställt Angels heta syrra som nanny och att det är dags för Dex att gå på klassåterträff, där han planerar att förena nytta med nöje genom att ta livet av en snubbe han misstänker ha dödat sin fru (tillika high school sweetheart). Först följer vi dock med Dex och Deb på dagisintervju på en katolsk förskola, något som får Dexter att börja grubbla över tro och vilken tro han vill att hans lilla avkomma ska ha. Detta kommer onekligen vara ett genomgående tema denna säsong, något man kanske kan tycka redan till viss del avhandlats i säsong 4 (med Trinity killer), men jag tycker ändå att det känns naturligt att ämnet kommer upp igen med tanke på allt han varit med om de två senaste säsongerna.

Nytt för denna säsong är också Edward James Olmos och Colin Hanks (jepp, det är Tom Hanks mindre begåvade son!) som är denna säsongs bad guys. Trevligt att se Olmos igen, jag älskade verkligen Battlestar Galactica. Tyvärr kan jag inte, hur mycket jag än försöker, köpa Colin som en hårdhudad bad guy som köttar upp magen på folk och fyller med bebisormar. Vi bjuds på ett pinsamt överspel av Colin Hanks när han försöker förställa rösten och kisa med ögonen på ett retardiskt sätt, man tycker nästan synd om honom, han vill så gärna visa att han kan spela något annat än "roliga kompisen" och tar därför i tills han nästan bajsar på sig. Jag kan bara anta att någon i produktionen är nära vän med Tom och var skyldig honom en tjänst.

Olycklig casting till trots var jag nöjd med första avsnittet av säsong 6. Masuka är lika osmaklig och hysteriskt rolig som vanligt och Dexter visar att han fortfarande är bad ass. Jag känner mig hoppfull!

Mitt betyg:

Dexter, Recensioner , , ,

Recension: Awkward – Avsnitt 1

1 oktober, 2011
{ 993 kommentarer }

MTV har precis avslutat första säsongen av sin nya hitserie Awkward, en high school-serie som kretsar kring smarta och något cyniska outsidern Jenna (Ashley Rickards). Jag skall erkänna att jag är svag för den här typen av karaktärer, om ni har sett Dead Like Me eller Wonderfalls vet ni vilka jag menar. Jenna är i princip samma karaktär som Georgia Lass eller Jaye, men en yngre och gnutta naivare variant, vilket i min bok inte är något negativt - tvärtom.

Jenna är den "osynliga" tjejen i skolan, faktum är att hon till och med har en blogg som heter "Invisible Girl". Hon drömmer dock, precis som de flesta tjejer i hennes ålder, om att få blickarna riktade mot sig i korridorerna och att bli ihop med skolans snyggaste kille. En kväll på sommarlägret händer plötsligt något av det hon fantiserat om; Matty (som skall föreställa snyggaste killen i plugget, men som mest liknar en inavlad redneck) vill sätta på henne i en - håll i er - städskrubb. Jenna, som gått och fantiserat om denna magiska stund, är inte sen att tacka ja och besvikelsen låter inte vänta på sig när Matty efteråt klargör att Jenna naturligtvis inte får säga något till någon.

Jenna blir självklart upprörd över detta och när hon som grädde på moset dessutom får ett anonymt brev där det står exakt hur värdelös hon är med en tillhörande, numrerad, lista på saker hon behöver ändra för att duga brister det för henne och hon skriver av sig på sin blogg (sådär dramatiskt som tonåringar gör när de är deppiga). När hon efteråt går in i badrummet för att ta två huvudvärkstabletter råkar hon dock ut för en enorm käftsmäll av farbror Murphy, hon sätter tabletterna i halsen, tappar pillerburken, halkar och knuffar ner hårtorken i badkaret.

Tillbaka i skolan, med hela vänsterarmen gipsad och ett nyvunnet rykte som självmordsbenägen labil emo, får Jenna nu precis vad hon drömt om; allas blickar riktade mot sig. Självklart var det inte riktigt så här hon hade tänkt sig och hon får stå ut med otaliga gliringar, särskilt från skolans feta cheerleader(!).

Only a pedophile would screw her - maybe. - Sadie a.k.a "Skolans Feta Cheerleader(!)"

Jenna är dock en oförskämt cool tjej med en beundransvärd självdistans och bestämmer sig för att göra det bästa av situationen, vilket innebär att hon börjar beta av listan i hatbrevet på saker hon kan förbättra/förändra hos sig själv.

Can you take the sign off my forehead that says fragile? - Jenna

It's not on your forehead it's around your neck, it's a little big but maybe you'll grow into it. Scratch that, we said the same thing about your nipples. - Tamara

Mitt betyg:

Jag känner mig glatt överraskad av MTV! Awkward är rå och allt annat än tillrättalagd, samtidigt har den en värme och själ som gör att man faller pladask både för huvudkaraktären och serien i sig. Trots att jag är 26 år var igenkänningsfaktorn hög och jag älskade den rappa dialogen och de populärkulturella referenserna. Om du också är bitter över att tv-serieversionen av 10 things I hate about you lades ner och har längtat efter något liknande kan jag varmt rekommendera Awkward.

Awkward, Recensioner ,

Recension: Pan Am – Avsnitt 1

26 september, 2011
{ 924 kommentarer }

Tidigt i morse svensk tid sändes pilotavsnittet av Pan Am, en av höstens nya serier som hypats som mest och beskrivits som "Mad Men, fast med flygvärdinnor.". Detta låter väl ganska lockande och jag kände mig försiktigt optimistisk (försiktig eftersom den går på ABC, optimistisk eftersom jag gillar både Christina Ricci och amerikanskt 60-tal).

Piloten (ursäkta ordvitsen) tar oss tillbaka till tidigt 60-tal, en era då flygvärdinnor var de kvinnligaste av kvinnor och gördel var obligatorisk. Vi får bekanta oss med Colette, en fransyska som har ett förhållande med en man som visar sig vara gift och Maggie (Christina Ricci), en intelligent och rutinerad flygvärdinna som vet hur "spelet" fungerar och fyrar av ett tillgjort leende precis när hon ska, samtidigt som vi ser henne himla med ögonen när ingen ser. Maggie, trots att vi tyvärr inte får se särskilt mycket av henne i detta avsnitt, verkar utan tvekan vara den mest intressanta karaktären i denna ensamble och jag kan knappt bärga mig tills vi får se mer av henne. Första avsnittet handlar dock mest om systrarna Kate och Laura, varav Laura alltid varit den "sötare" av de två och nu som nyutbildad Pan Am-flygvärdinna dessutom lyckats hamna på omslaget till tidningen Life. Kate verkar mellan varven vilja hälla en dry martini över sin vackra syster, men hon håller masken avsnittet igenom och lyckas vara stöttande trots allt. Antagligen eftersom hon - och här kommer kickern - precis blivit rekryterad som någon slags flygvärdinnespion av den amerikanska regeringen! Om inte det höjer självkänslan en smula kommer inget göra det.

Pan Am lyckas på ett trovärdigt sätt fånga 60-talet utan att gå till överdrift. Produktionsvärdet är högt, färgerna är starka och klara, och när man för första gången får se flygplanet där de fyra kvinnorna arbetar översköljs man av ett "Hallelujah moment", som den forne Idol-jurymedlemmen Kishti Tomita skulle säga.

Tyvärr märks det att det är en ABC-serie och det känns något tillrättalagt för min smak, jag tror att Pan Am hade gjort sig bättre på exempelvis HBO eller någon annan reklamfri kanal. Skådespelarinsatserna är heller inget att skriva hem om, den enda som sticker ut är egentligen Christina Ricci som är lika förtjusande och trollbindande som alltid. Jag kommer definitivt fortsätta att följa Pan Am och jag hoppas att de kommer kunna hålla produktionsvärdet genom hela serien. En brasklapp bara; det är ingen ny Mad Men.

Mitt betyg:

Pan Am, Recensioner ,

Recension: Person of Interest – Avsnitt 1

24 september, 2011
{ 1 038 kommentarer }

Jesus är tillbaka, hallelujah! När jag såg trailern till J.J. Abrams nya projekt blev jag extatisk, Jim "Jag-kan-inte-bestämma-mig-för-om-jag-vill-kallas-Jim-eller-James" Caviezel skulle komma tillbaka i tv-rutan! Trailern ger sken av att Person of Interest är en tät, spännande och mystisk actionserie där vi kan förvänta oss minst en fantasieggande konspiration. Jag hade förhoppningar om att Person of Interest kanske kunde fylla lite av det tomrum som löjligt underskattade The Prisoner (2009) lämnade efter sig. Säga vad man vill om Jim Caviezels skådespelartalanger, men hans unikt plågade ansiktsuttryck saknar motstycke i branschen.

Tyvärr infriades inga av mina förhoppningar. Handlingen utspelar sig i New York och Caviezel spelar John Reese, en f.d. CIA-agent. Ingen vet att att han finns och CIA tror att han är död, när han i själva verket spenderar dagarna i tunnelbanan med A-laget. Fast ensam. John har nämligen varken vänner eller familj, vilket hans plågade ansiktsuttryck mycket övertygande vittnar om.

John väcker dock lite oönskad uppmärksamhet när han med sina überskillade CIA-moves ensam slår ner ett helt (beväpnat) gäng som försöker sno hans sprit. Han träffar senare en excentrisk miljardär-slash-vetenskapsman, Finch (spelad av Michael Emerson), som vet Johns hemlighet och erbjuder honom en välbehövlig klippning, rakning samt ett jobb. Finch har nämligen utvecklat ett datorprogram åt regeringen som förutspår terror- och våldsbrott, tyvärr var inte regeringen intresserad av det senare och det är här John kommer in i bilden; han måste hjälpa Finch att rädda alla som regeringen skiter i!

Person if Interest har hur mycket potential som helst, men tyvärr fungerar det inte alls för mig. Jag gillar Caviezel och Emerson, men tyvärr känns karaktärerna de spelar endimensionella och ointressanta, jag känner mig inte alls känslomässigt investerad vilket drar ner upplevelsen. Något som också bör nämnas är att detta är en proceduralserie, vilket innebär att det snabbt blir förutsägbart och tröttsamt. Veckans fall var ohyggligt tråkigt, om jag skrev att jag inte kände mig känslomässigt investerad i huvudkaraktärerna är det ingenting mot hur totalt likgiltig jag kände mig till offret, något jag helt och hållet skyller på hafsigt skrivet manus. Jag är ledsen att säga det, men jag hoppas på en snar nedläggning så att vi får se Jim Caviezel gå vidare mot nya spännande samhällskritiska projekt.

 Mitt betyg:

Person of Interest, Recensioner , ,

Emmygalan 2011: Vinnarna

19 september, 2011
{ 1 091 kommentarer }

Som ni säkert vet var det igår natt (eller tidigt i morse, beroende på hur man ser det) dags för årets Emmygala. Tyvärr såg jag inte showen själv, men jag har hört att det var en medioker tillställning som inte bjöd på några större överraskningar och absolut inga skandaler. Inte ens Charlie Sheen kläckte ur sig något kontroversiellt när han delade ut pris för Bästa manliga skådespelare i komediserie, istället valde han att rätta sig i ledet och önska sina forna arbetskamrater all lycka. Vart är världen på väg?

Jag "tippade" heller inte i år, men självklart hade jag ändå mina favoriter som jag hållt tummarna lite extra för och jag kan nu med facit i hand säga att akademins smak skiljer sig rejält från min. Inte många av mina favoriter kammade hem pris, men jag väljer ändå att känna mig nöjd över att Mad Men tog hem en statyett - en serie som alltid levererar.

För er som inte redan sett vilka som vann presenterar jag hela listan nedan, slå er ner med en kopp kaffe och förbered er på många WTF?-stunder.

Bästa dramaserie: Mad Men
Bästa manliga skådespelare i dramaserie: Kyle Chandler, Friday Night Lights
Bästa kvinnliga skådespelare i dramaserie: Julianna Margulies, The Good Wife
Bästa manliga biroll i dramaserie: Peter Dinklage, Game of Thrones
Bästa kvinnliga biroll i dramaserie: Margo Martindale, Justified
Bästa komediserie: Modern Family
Bästa manliga skådespelare i komediserie: Jim Parsons, The Big Bang Theory
Bästa kvinnliga skådespelare i komediserie: Melissa McCarthy, Mike & Molly
Bästa manliga biroll i komediserie: Ty Burrell, Modern Family
Bästa kvinnliga biroll i komediserie: Julie Bowen, Modern Family
Bästa manliga gästskådespelare i komediserie: Justin Timberlake, Saturday Night Live
Bästa kvinnliga gästskådespelare i komediserie: Gwyneth Paltrow, Glee
Bästa manliga gästskådespelare i dramaserie: Paul McCrane, Harry's Law
Bästa kvinnliga gästskådespelare i dramaserie: Loretta Devine, Grey's Anatomy
Bästa miniserie eller tv-film: Downton Abbey
Bästa manliga skådespelare i miniserie eller tv-film: Barry Pepper, The Kennedys
Bästa kvinnliga skådespelare i miniserie eller tv-film: Kate Winslet, Mildred Pierce
Bästa manliga biroll i miniserie eller tv-film: Guy Pierce, Mildred Pierce
Bästa kvinnliga biroll i miniserie eller tv-film: Maggie Smith, Downton Abbey
Bästa realityserie: The Amazing Race
Bästa värd för realityserie: Jeff Probst, Survivor
Bästa underhållningsprogram: The Daily Show with Jon Stewart

Galor/Awards

Recension: The Secret Circle – Avsnitt 1

18 september, 2011
{ 1 037 kommentarer }

När jag såg att Kevin Williamson hade ännu ett projekt på gång blev jag alldeles till mig i trosan. För de som inte vet har jag ett (kanske inte helt rumsrent) förflutet som Dawson's Creek-fan och håller de två första säsongerna av serien otroligt högt. Jag vill till och med påstå att Dawson's Creek är originalet™ och serien som satte ribban för moderna ungdomsserier - helt utan att köra ner moralprediknar i halsen på sin unga publik. Jag är medveten om att det inte är helt socialt accepterat att vid min ålder ha dessa åsikter, men jag tänker inte censurera mig själv i något desperat hopp om att accepteras av någon slags självutnämnd kulturelit. Nåväl, denna recension handlar (dessvärre) inte om Dawson's Creek utan Kevin Williamsons senaste tillskott till den amerikanska tv-kanalen CW, nämligen The Secret Circle. The Secret Circle är baserad på en bokserie med samma namn skriven av L.J. Smith. Huruvida tv-serien är trogen boken eller ej kan jag icke svara på, däremot finns det så många likheter med filmen Den Onda Cirkeln/The Craft (1996) att det känns som om de har haft filmens manus som mall när de skrev tv-serien.

Handlingen i The Secret Circle kretsar kring nyinflyttade 16-åringen Cassie (spelad av Britt Robertson), vars mamma precis dött i en hemsk "olycka". Cassie får bo hos sin snälla mormor, vars hus hon aldrig tidigare ens satt sin fot i eftersom hennes mamma inte ville ha något med sin barndomsstad att göra. Direkt när Cassie kommer dit händer det oförklarliga saker, gardiner som precis varit fördragna åker upp igen och hennes bil fattar eld. I skolan träffar Cassie ett par bitchiga tjejer, Faye och Melissa, samt en till synes ganska hyvens tjej, Diana. Efter en hel del hintande och introduktion till två potentiella "love interests", en ond men snygg och en mesig men upptagen, får Cassie reda på dessa fem personer är häxor och att hon också är en häxa - by blood! Låter det inte bekant, så säg?

The Secret Circle hade lika gärna kunnat heta The Craft - the series, det finns så många likheter mellan de två att det omöjligt kan vara en slump. Vid ett par tillfällen kom jag på mig själv med att lyssna efter Heather Novas "I have the touch" och bli besviken när den aldrig kom. Istället blir jag serverad en något långsammare variant av hemglassbilens melodi. Tydligen var Cassies mamma svensk, hon gick nämligen alltid omkring och nynnade på den.

 

Bevisföremål A: Loggan

Jag tror inte att jag behöver utveckla så mycket mer. Man ser helt klart var inspirationen kommer från.

Bevisföremål B: Emotionellt instabil tjej

Fairuza Balk satte standarden när det gäller att porträttera en emotionellt instabil subba med gigantiska stirrande ögon. I The Secret Circle spelas hon av Phoebe Tonkin.

Bevisföremål C: Framkalla storm

För att verkligen bevisa att Faye är Fairuza-galen (som om det råder någon tvekan med de där ögonen!) har självklart även The Secret Circle en scen där Faye skapar en storm genom magi.

Självklart blixtras det friskt även i The Secret Circle, men tyvärr har inte TSC lika *host* coola *host* specialeffekter som originalet från 1996.

Bevisföremål D: Svävande objekt

Slutligen, får jag presentera: light as a feather redux! För att visa oss att The Secret Circle verkligen är något nyskapande sysslar de givetvis inte med gammal skåpmat som "light as a feather, stiff as a board". Sånt hör 90-talet till, grabbar och flickor. Vattendroppar är det nya. Här lyckas Cassie och småbögige tråkmånsen Adam med konststycket svävande vattendroppar.

Släng dig i väggen, The Craft!

Nu kanske det låter som om jag verkligen avskydde The Secret Circle, men det är faktiskt inte sant. Mina förväntningar från början var relativt låga (trots Williamsons inblandning), rollbesättningen är fruktansvärd och jag saknar ett eller kanske ett par tunga namn som kunde bära serien, vilket Britt Robertson tyvärr inte klarar av ensam. Trots tunn handling och frånvaron av riktiga skådespelare tycker jag mig se en charm gömd någonstans därinne. Kevin Williamson är bra på att skildra småstadsliv, den saken är klar och jag kan inte låta bli att känna mig lite nostalgisk när jag gång på gång blir serverad The Craft-liknande plot points då det faktiskt var en av mina favoritfilmer när jag var i 13-årsåldern. Jag erkänner också att jag inte heller gillade det första avsnittet av The Vampire Diaries - alls. Nu är nämnda tv-serie en av mina favorit guilty-pleasures, vilket gör att jag kommer ge även The Secret Circle ett antal chanser till att rycka upp sig.

Mitt betyg:

Recensioner, The Secret Circle , ,